Julmarknader, konst och regressioner

Hej på er! Bjussar idag på en kort uppdatering av senaste tidens aktiviteter.

0E134106-0EAE-4C7B-A490-7E349311A61D

Bild från Andrum i Advent, 1 december 2019. Foto: Ing-Marie Tähtinen

Julmarknader

Årets julmarknader är igång och jag har i år bokat in tre stycken. Jag säljer både mina smycken från Sjöskogen Smyckedesign och gör reklam för mina tjänster i min verksamhet Du Vinner – Reiki och samtal. Det innebär en del planering, packande, kånkande, körande och socialt umgänge och det är jättekul! För ett par år sedan hade min hjärntrötthet ännu stoppat mig, men nu känner jag mig äntligen på banan igen. I helgen som var hade jag en julmarknad på Bergshamra Bygdegård på lördagen och på söndagen deltog jag i Andrum i Advent på Andrummet i Norrtälje. Två väldigt olika lokaler och sammanhang. Nu i helgen som kommer är jag på Nora Julmarknad (nära Örebro) i två dagar och säljer smycken tillsammans med en nära vän som säljer sitt eget hantverk, Virkat och Stickat av Kia.

Regressionsbehandling i Vagnhärad

För ett par veckor sedan gästade jag min vän Titti som driver Ditt Ljus i Vagnhärad. Jag fick låna hennes mysiga behandlingsrum för att göra regressionsbehandlingar. Fyra kunder hade bokat in sig den dagen och det blev en väldigt givande dag. Alla regressionsresor till tidigare liv blev helt unika och var väldigt spännande. Jag är så tacksam för detta arbete!

Myskvällar

Mina myskvällar i Bergshamra Bygdegård har dragit igång, jag satsar på en onsdag i månaden och bjuder in för en stunds fika, samtal och meditation i min lokal. Vi blev tre personer sist och gjorde då en bergsmeditation tillsammans, riktigt trevligt! Nästa myskväll blir den 18 december. Välkommen att boka in dig via mail till karolina@duvinner.nu (gratis event).

IMG_6738.JPG

Bild från mitt behandlingsrum i Bergshamra Bygdegård. Foto: Karolina Kaplan

Konstutsällning

I veckan lämnade jag in två av mina målningar till Galleri Ekman i Norrtälje som har en vinterutställning med start lördag 7 december. Jag missar själv vernissagen på grund av julmarknad, men utställningen hänger ett tag så titta gärna förbi och titta, kanske ses vi där! I Maj kommer jag ha en egen utställning på Galleri Ekman, vernissage 2 maj kl 12, då är jag definitivt på plats! Alla är välkomna.

IMG_6667

Bild från mitt behandlingsrum i Bergshamra Bygdegård. Foto: Karolina Kaplan

Närmaste tiden

Närmaste tiden framöver, efter marknader och utställning, planerar jag att fortsätta måla inför vårens utställning, skriva på mitt kursmaterial till Reikikurserna som kommer efter nyår och såklart utföra behandlingar. Välkommen att boka tid hos mig för Reiki healing, Regressionsbehandling, intuitiv vägledning och samtal!

Boka på www.duvinner.nu

Din personlighet kan aldrig dö

silhouette photography of plant during golden hour
Photo by Essow Kedelina on Pexels.com

Vem har jag varit förut? Eller ska man tänka att jag varit jag hela tiden men mina kroppar och omständigheter har varierat? Något jag märkt under de regressionsbehandlingar jag gjort med mina klienter, är att personligheten verkar överleva liv efter liv. En människa formas enormt mycket av både gener och av sin omgivning, men trots det brukar även tydliga, individuella personlighetsdrag framträda, som egentligen inte har någon direkt förklaring. I en familj med flera barn som alla delar samma föräldrar och fått samma uppfostran under samma villkor, finns ändå ofta stora variationer mellan de olika personligheterna. Ibland kan dessa variationer härledas till föräldrarna och andra nära släktingar, men det finns ju även de fall när ett barn inte alls liknar resten av familjen i personlighet, temperament och beteende. Min tro är att vi föds med en personlighetskärna som är vårt jag.

Olika omständigheter i olika tider ger oss olika möjligheter att leva ut vårt innersta jag. Men jaget finns alltid där inne och tänk alla stackars människor i historien som inte kunnat följa sin inre kompass, fått vara sig själva. Tänk till exempel alla kvinnor i historien och även i vår tid, som inte fått sätta sin kreativitet och intelligens i bruk och istället tappat livsgnistan, förpassats till depressioner och leda. Tänk alla inre teaterapor, sångare, författare och konstnärer som istället tvingats rätta in sig i ledet och skaffa ett rejält arbete. Alla dessa själar som fötts in i ett liv av fattigdom, elände, orättvisor och kamp för överlevnad. Då är det nog svårt att kunna få uttrycka sitt sanna jag.  Ändå verkar alla dessa livstider under hindrande omständigheter inte kväva den sanna personligheten, för den kan helt enkelt inte utplånas. Vid varje ny livstid försöker själen på nytt och i de fall det inte finns utrymme att vara sitt sanna jag mår vi dåligt, men när det finns mår vi bra.

Din inre röst, den där ihärdiga känslan av att du vet precis hur saker borde vara och i vilken riktning du behöver gå – det är Du.

 

 

Släppa taget för att kunna komma framåt

Jag har arbetat med ett flertal olika saker under mitt vuxna liv, oftast i olika serviceyrken och i direktkontakt med människor på olika vis. Kontaktyrken är, som många vet, en farlig väg att gå för oss högkänsliga. Känslan av att inte räcka till, att tvingas prioritera, att se hur bra det skulle kunna bli men inte lyckas nå ända fram på grund av bristande resurser och snåriga regler. Att arbeta med människor är jättekul, givande och meningsfullt. Tyvärr kan det också vara dränerande, om saker inte fungerar som en önskar och då är det viktigt att inte falla för hårt. Som högkänslig är det svårt att släppa i tid, ofta är det personliga engagemanget så stort att det känns omöjligt att bara lägga ner.

silhouette of mountain
Photo by eberhard grossgasteiger on Pexels.com

Men, är det något jag lärt mig den hårda vägen, så är det just att släppa taget och gå när det inte längre är möjligt att må bra i sitt arbete. När det börjar bli alltmer motigt att gå till jobbet, när tankarna kommer på att det skulle vara rätt skönt att bli förkyld eller få influensa för att slippa, när stressen inte ger sig efter avslutad arbetsdag utan följer med in i sömnen, kroppen börjar protestera med huvudvärk och magproblem. Då går jag. För jag vet att det inte går att få tillbaka motivationen efter det stadiet, inte för mig. Jag har försökt alltför många gånger, men när motivationen sviker kommer den inte tillbaka, inte för mig.

Vi är i regel för lojala våra arbetsplatser tycker jag, vi är inte maskiner och vi ska inte tvingas till att tro att vi borde vara det. Vi människor är fortfarande anpassade för stenålderslivet, att önska sig en enklare tillvaro är Inte ett tecken på lättja, det är helt normalt och vad vi alla borde sträva efter för att må bra. Människan behöver mat, sömn, samvaro och trygghet. Det borde vi kunna ordna utan att stressa ihjäl oss, eller hur? Vad är det då som gör att vi hetsar så mycket? Jag upplever att många (de flesta) arbetsgivare driver på sin personal genom att lägga ansvaret på individen, genom att få individen att känna att den sackar efter sina kollegor, inte hinner med det som ska göras på en arbetsdag, är sjuk för ofta med mera, med mera…. så slipper verksamheten lastas för att kräva det orimliga av sin personal. I ett individualiserat samhälle så funkar den strategin riktigt bra! För arbetsgivarna alltså.

Nä, nu tycker jag att vi tar och tänker efter, vad är det egentligen som är viktigt just nu? Är det att du och jag som individer ska rädda företaget vi arbetar på eller ska vi istället rädda oss själva? Skulle företaget rädda oss? Antagligen inte, när en anställd inte längre presterar som önskat finns andra att plocka in. Rehabiliteringsmöjligheterna ”utreds” och ”uttöms” och den förbrukade anställde sägs sedan upp på grund av ”arbetsbrist”. Eller slutar självmant på grund av obehaget över att känna sig otillräcklig.

Detta är inte en politisk artikel, det är en påminnelse om att stoppa i tid, för hälsans skull. Stoppa innan det går för långt, hoppa av det som inte längre känns bra för att kunna gå vidare i ditt liv. När du är klar är du klar, det är då dags att ta nästa steg på din personliga väg. För vi måste släppa det gamla som inte längre tjänar oss, för att kunna komma framåt. Friheten finns närmare än du tror, det är bara dina rädslor som skymmer den…

 

 

HarmoniExpo 2019

IMG_6533

I helgen var jag och två kollegor på HarmoniExpo i Solna! Vi erbjöd Reiki och Taktil massage till riktigt bra priser i vår monter. Vi pratade med massor av härliga människor som var nyfikna på vad vi gör och jag minns inte ens hur många jag behandlade, för kölistan blev lång. Vi hade väldigt kul och jag är så glad att vi gjorde detta! Team Reiki kommer tillbaka till HarmoniExpo i vår igen och innan dess planerar vi ett måbra- event i vinter. Älskar samarbeten! som egen företagare är det väldigt givande att samarbeta med andra i samma bransch, det ger så mycket och vi hjälper varandra att utvecklas och bli ännu bättre. Synergieffekten ni vet.

Vi som ingår i Team Reiki är Ina Åkerberg som driver företaget Taktilkraft i Enskede, Stockholm. Anneli Fromell som driver företaget MoveYou på Östermalm i Stockholm och jag; Karolina Kaplan som driver företaget Du Vinner i Norrtälje.

Uppstart på Andrummet

Igår, 22 oktober, fick jag nyckeln till Andrummet i Norrtälje. Jag kommer hyra ett behandlingsrum där på tisdagar och erbjuda Reiki healing, Regressionsterapi och samtal.

Nu har jag alltså två behandlingsrum! Ett i Bergshamra bygdegård och ett i centrala Norrtälje. Så kul! Det som känns extra roligt är att på Andrummet är jag inte ensam, utan huset är fyllt av människor som erbjuder olika typer av behandlingar, såsom zonterapi, olika typer av yoga, healing, medial vägledning och naprapati. Dessutom finns det fantastisk konst, handgjorda smycken, Aloe vera- juicer med mera, med mera att köpa. En riktig oas och motvikt mot stressen utanför dörren. Andrummet drivs av Angelica Dennevie, cert. medium och Naprapat.

IMG_6441

Behandlingsrummet en trappa upp hos Andrummet i Norrtälje

För att boka tid hos mig: Gå in på min hemsida www.duvinner.nu och välj plats, antingen Bergshamra Bygdegård eller Andrummet i Norrtälje.

Välkommen!

 

 

 

En konstig tjej

food colorful sweet bear
Photo by Pixabay on Pexels.com

Jag pratade med en vän idag, som är ganska mycket som jag. Vårt samtal berörde känslan av att vara annorlunda, att växa upp och inte riktigt kunna identifiera sig med den grupp man skulle tillhöra, såsom klassen i skolan. Jämnåriga barn kunde kännas ljusår från ens egen personlighet, det fanns ingen igenkänning, inte heller en vilja att bli som ”de andra”.

Detta samtal fick mig att tänka tillbaka på min barndom från ett annat perspektiv. Jag var tjejen som valde att stå lite vid sidan om gruppen men som ändå inte var direkt utfryst. Jag hade mina mina vänner, också de lite som jag. Vi var ett eget gäng som struntade ganska mycket i det sociala spel som pågick i skolan (även om vi såklart inte var helt immuna för det). Detta fungerade för det mesta bra, för vi var smarta ungar som klarade oss bra i skolan, men när det gällde ”coolhetsfaktor” var vi inte så framgångsrika eftersom vi inte ens försökte. Att inte delta i andras sociala spel och att inte acceptera gruppens normer som sina egna, är rätt provocerande. Att som tjej skita i popularitetstävlingarna,  det stör och förvirrar och man blir därmed automatiskt en ”tönt”. Men töntgänget hade kul på rasterna och vi sågs även mycket på fritiden utan att hänga på skolans fritidsgård. Vi var inte intresserade helt enkelt, vi hade annat att göra.

När jag började högstadiet splittrades mellanstadieklassen och vi bytte skola. Den nya skolans kultur var betydligt värre än den förra, hårdare stämning, 13-åringar stod och rökte på skolgården, det slängdes glåpord i korridorerna och det saknades sammanhållning. Jag och en nära vän hamnade, lyckligtvis, i samma klass. Vi som tidigare varit ”töntar” blev nu klassificerade som introverta plugghästar men med utseendet för oss. Vi blev farligare än tidigare, för killarna tittade på oss, förvirrat – var vi nördar eller snygga? Vi var trevliga också och pratade med folk från alla grupperingar i klassen, vi var liksom fria.  Det oroade i lägret, de coola tjejerna som var en tight grupp sedan innan visste inte hur de skulle behandla oss, var vi hotfulla eller svaga? Med tiden lugnade det sig, folk vande sig och vi kämpade på i en skola där både flera lärare och merparten av eleverna kändes som från en annan planet. Jag vet att jag på den tiden ibland provade att bli lite mer som de andra, testade om jag kunde smälta in lite mer. Det gick inte, det tog emot och kändes som att göra våld på sig själv. En viktig insikt i mitt liv!

Att vara tonåring och gå på högstadiet är svårt, det krävs mod att våga vara sig själv.  Idag är jag stolt över mitt mod, men på den tiden var det inte alltid så kul att få höra att man var en ”konstig tjej”. Numera vet jag att de som sa så inte var särskilt säkra på sig själva, men på den tiden hade jag svårt att inte bli ledsen av kritik. Jag visade inget såklart, men det kändes inuti. Jag var skör och stark på samma gång och är det än idag, men idag har jag dels mer livserfarenhet än då och jag har framförallt makten att styra mitt eget liv på ett helt annat sätt, att välja vilka jag omger mig med och lämna sammanhang där jag inte trivs. Som skolungdom kan man ju inte direkt ”säga upp sig” och lämna, det är tufft att vara ung på så sätt.

 

Vart vill jag komma med detta då? Jag antar att jag försöker förstå mig själv som barn, att min annorlunda inställning till saker och ting inte var något fel, snarare något att vara stolt över. Att våga stå emot, att inte ge upp sina inre principer och att följa sin inre kompass är jäkligt starkt av en unge på 13 – 14 år! Jag kan ju säga att det blivit allt lättare med åren, även om det tagit tid att fullt ut fatta att jag har rätt att vara som jag är. Ett exempel på det är när jag arbetade på en svensk myndighet och mer och mer kände att arbetssättet och regelverket gick emot mina egna värderingar. Jag gjorde jobbet ändå och betalade med inre stress och sömnlöshet, samtidigt som jag fick kritik av cheferna för att vara ”för snäll”. Till slut blev jag sjukskriven av stressen, för att jag gått emot min egen natur för länge, men fick hela tiden höra att jag måste bli mer hårdhudad, bry mig mindre. Cheferna ville alltså att jag skulle gå ännu hårdare emot min egen inre röst, pressa mig ännu mer, tills rösten tystnade. Tur att jag till slut sa upp mig! Det var sista gången jag försökte passa in. Numera väljer jag att omge mig med människor och sammanhang som passar mig.

 

Kommentera gärna!

Seans

lotus-1205631_1920Foto av Devanath från Pixabay

I lördags anordnade jag för första gången i min nya lokal, ett event i samarbete med min vän Titti.  Titti driver företaget Ditt Ljus, baserat i Vagnhärad utanför Trosa och arbetar som certifierat Medium (Läs mer om Ditt Ljus på Facebook). Titti och jag har känt varandra i ungefär ett år och har alltid mycket att prata om, idén om ett samarbete har funnits en längre tid och nu blev det äntligen av! Vi bjöd in till seans för 6 deltagare och eventet blev snabbt fullbokat, vilket är jätteroligt. Vi sågs i min lilla lokal och lyckades tränga ihop oss, totalt 8 personer på stolar samt ett fikabord och min behandlingsbänk i hörnet. Jag vill säga att det blev väldigt lyckat, vi var en bra grupp och alla fick budskap från antingen andevärlden eller änglarna, det kom även fram en guide till en av deltagarna. I slutet fick alla dra ett änglakort med personligt budskap som tolkades av Titti. Tre timmar gick snabbt och gav mersmak. Vi pratar nu om nästa samarbete och troligen blir det hos Ditt Ljus nästa gång.

Samarbete är verkligen nyckeln när man jobbar som ljusarbetare, det är roligt och man lär av varandra. Dessutom är det trevligt att ha kollegor som egen företagare, det ska inte underskattas.

Är du intresserad av kommande event, följ min sida Du Vinner på Facebook

 

 

Kurs i Regressionsterapi

Då så, jag har nu deltagit i den första kurshelgen av kursen till Regressionsterapeut. CH Spirituellt var anordnare tillsammans med Helhetskroppen i Karlstad.

Vi sågs i en liten grupp på åtta personer Karlstad under två intensiva dagar och gick igenom detta intressanta ämne. Vi fick även öva på varandra och ska nu fortsätta öva på egen hand fram till nästa kurstillfälle i Januari. Tankar efter kursen: Det är inte så läskigt att vara med om som många tror, ett minne från ett tidigare liv känns ungefär som ett minne från tidiga barndomen, det känns naturligt när man är i det. Många av mina vänner och bekanta ställer sig tvekande till att prova, just för att det känns skrämmande att se tidigare liv.

Det jag vill säga till er som tvekar är att jag förstår er fullständigt, men jag skulle ändå råda er att testa med tanke på vilken skillnad det kan göra i era liv att plötsligt förstå en rädsla eller känslomässig blockering och släppa den. Trauman lagras i våra kroppar, som cellminnen och det innebär att kroppen reagerar på saker vi varit med om i tidigare liv eller tidiga barndomen utan att vi minns detta själva. Att få dessa reaktioner på saker vi tycker vi borde klara av, kan vara frustrerande. T.ex. extrem rädsla för vatten, ensamhet, relationer etc. Regressionsterapi kan hjälpa i syfte att hitta kärnan till rädslan / blockeringen och därmed bli fri från den.

Jag ska redogöra för min egen upplevelse av regressionsterapi i helgen. När jag var redo ombads jag välja en av tre dörrar som jag visualiserade framför mig. Jag valde en dörr i klassisk 1950-talsstil, en inomhusdörr i trä. Jag klev rakt in i i ett kök i 50-talsstil med kökssoffa i trä och matbord med kavel och deg på. I bakgrunden såg jag en bur med en fågel i och köksbänkar och skåp. Det var mitt på dagen, solen sken in svagt genom fönstren. Jag såg ner på mina fötter och såg att jag bar ett par blanka, röda skor med rund tå. Jag såg även en veckad kjol som gick till knäna. Jag upplevde att jag var liten, ett barn. När jag ombads se mig omkring såg jag min mamma som stod vid bänken längre bort och höll på med något. Hon var klädd i klänning och förkläde med uppsatt hår och läppstift. En smal, elegant kvinna som kändes stram och noggrann men ändå snäll. Jag kände att jag var sur eftersom jag förväntades delta i brödbaket och inte fick gå ut och leka. Jag skulle lära mig att baka eftersom jag var flicka och det kändes inte bra, det gjorde mig sur. Jag smög mig ut och lekte lite i trädgården ändå och gick då till min koja, som egentligen var en buske som man kunde krypa in i. Där inne hade jag mina små hemligheter, små saker jag satte värde på. Jag ombads ta med en hemlis och sen gå tillbaka till köket. När jag skulle lämna detta liv och stänga dörren bakom mig kände jag mig ledsen. Efter denna regression har jag funderat på vad det betydde. Jag är ju en människa idag som värnar mycket om min frihet på alla sätt, jag hatar att känna mig inlåst i måsten, ramar och regler. Min kreativitet måste ut när den ska och jag har idag skapat mig ett liv som speglar min personlighet rätt bra. Flickan jag tidigare var, kändes instängd i förväntningar på sig som flicka och hennes frihetslängtan var tydlig. Jag förstår henne och jag förstår framförallt mig själv bättre nu.

Jag tänker såklart inte tvinga någon att prova Regressionsterapi, men eftersom jag behöver praktisera har jag slängt ut erbjudandet till familjen och vänkretsen. Jag har även lagt in elevbehandlingar som tjänst i mitt företag, så den som vill kan få en behandling till lågt pris. Boka på http://www.duvinner.nu

Photo by Jonas Ferlin on Pexels.com

Besök från ”andra sidan”

Photo by Pixabay on Pexels.com

Läskigt eller trösterikt? Jag skulle idag säga att tanken på livet efter detta, att vi lever vidare i andeform efter att våra kroppar gett upp, är trösterik och spännande. När jag var yngre skrämdes jag av tanken på andar, spöken, väsen. Jag kunde bli så rädd att jag inte ville vara ensam i ett rum fast det var mitt på dagen, men ändå sökte jag gång på gång upp ämnet och läste allt jag kom över. Skulle tro att det är vanligt att fascineras av det som skrämmer en, trots att det kan verka dumt att utsätta sig för något som gör en så livrädd. Men så tänker jag på t.ex. KBT (kognitiv beteendeterapi) där man ju exponeras för sina fobier tills de inte längre känns särskilt skrämmande. Kanske är det att ständigt söka upp det vi är mest rädda för ett instinktivt sätt att bemästra rädslan? För erkänn att känslan av att våga något man tidigare varit livrädd för är mäktig! Nu idag kan jag ju säga att det fortfarande nog skulle kännas lite obehagligt att se en ande sådär rakt uppochner utan att vara förberedd. Men att känna av dem, det skrämmer mig inte särskilt mycket, iallafall de jag stött på under senare tid. De jag känt av de senaste åren har visat sig vara avlidna släktingar som velat stötta och hälsa på mig och det känns ju bara fint tycker jag.

Det var värre under min tonårsperiod då min familj bodde i ett 70-tals hus i Mexitegel ute på landet. Det borde väl inte spöka i ett hus från 70-talet kan man tycka, men jag tror inte andarna bryr sig om det, allt beror ju på orsaken till att anden vill göra sig hörd. Vi flyttade till vårt hus året jag skulle fylla 10 och mina föräldrar och syster flyttade därifrån när jag var 26. Redan från start kände jag av någon i huset, jag kände väldigt starkt att någon betraktade mig och det kändes inte bra. Det var en man, det är jag än idag säker på och han kändes ihopkoppplad med platsen på något sätt. Att vara ung tjej i puberteten och tonåren är en historia i sig, det innebär ofta hormonstormar med medföljande humörsvängningar, dramatik och allt det där ni vet. Att samtidigt känna sig uttittad i sitt eget hem och framförallt sitt eget sovrum, det är liksom en sak för mycket. Jag brukade faktiskt skyla mig när jag bytte om, trots att sovrumsdörren var låst och persiennerna neddragna. Aktiviteten kändes som starkast i husets källare, i hallen och i mitt rum. Lite grann i vardagsrummet också.

Källaren var som sagt värst, vår hund vägrade gå ner dit under hela sitt liv och jag och båda mina syskon hade alltid väldigt bråttom när vi varit där nere och skulle upp för trappan. Sista biten upp sprang man i panik, med känslan av att någon kom efter hack i häl. Vi pratade inte så mycket om det först, det blev vardag. Min syster och jag har pratat mycket om detta senare och även vår mamma upplevde saker under sista tiden i huset, innan hon flyttade därifrån. Det var inget fel på källaren, den var praktisk och stor och ett stort rum var inrett till Gillestuga med öppen spis. Hela huset var mysigt och vi trivdes ändå väldigt bra där under alla år, det var bara den där obehagskänslan som störde emellanåt. Ofta drog jag på att gå och lägga mig på kvällarna, trots att jag var trött, för jag visste att när jag stängt min sovrumsdörr och lagt mig i min säng så var jag ensam med anden. Det blev en vana men ingen rolig sådan. Märkligt att vi inte pratade mer om det hemma, kan jag tänka idag, men det kanske var det enda sättet att stå ut, att inte låtsas om det under dagtid.

Jag har massor av historier från vårt gamla hus, skulle kunna skriva en lång lista. Här kommer några exempel: Först var det elen – lampor blinkade, glödlampor gick hela tiden och en lampa slutade fungera helt under några år, men tändes direkt när min syster frågat rakt ut om det fanns någon där i rummet. Pianot spelade enstaka toner av sig självt ibland, hunden morrade mot hallen på kvällarna när vi satt i vardagsrummet och tittade på tv. Dörrar rörde sig, trots att det inte drog från något fönster, det knackade på ett fönster varje kväll kl 22 och när min syster hade en jobbig period började tv:n gå på av sig själv, telefoner fungerade inte och tusen saker till. Utöver detta så var det ju känslan av att vara betraktad, kylan, obehaget och rädslan. Om det varit idag hade jag tagit dit ett medium direkt, men på den tiden visste jag inte så mycket om den möjligheten.

Hur som helst så flyttade vi ju alla därifrån till sist och ett par år efter flytten sprang min mamma på en kvinna som flyttat in i vårt hus efter oss. Hon hade flera barn och den äldsta hade märkt av mycket saker liknande de jag märkt under min tid. Hon berättade om detta utan att min mamma sagt något om det innan, de hade t.ex. sett ett dörrhandtag röra sig nere i källaren och upplevde också samma obehagskänslor. Saker hände i huset, precis som för oss, och trots att de fått elen omdragen blinkade lamporna precis som de gjort för oss.

Sedan kom drömmarna…. Jag har drömt om detta hus regelbundet, säkert ett par, tre gånger i månaden, sedan vi flyttade ut. Det är många år sedan nu och fortfarande är jag i huset och letar efter något, hittar nya rum, ser saker röra sig, ser hur slitet och nergånget huset blivit, smyger runt i huset och är rädd att de nya hyresgästerna ska komma hem och se att jag brutit mig in. Vad betyder detta kan man undra? Det lustiga är att min mamma också drömmer dessa drömmar, ungefär lika ofta som jag.

Det sägs ju att när man drömmer om hus, drömmer man egentligen om sig själv. Att drömma att man hittar nya rum i sitt hus kan det betyda att man hittar nya sidor hos sig själv. Men jag vet inte riktigt om dessa husdrömmar stämmer in på det, det känns mer som att huset kallar på oss, eller att jag ser det vår besökare från andevärlden såg. Min mamma har berättat att under den sista tiden i huset innan flytten så ökade aktiviteten enormt mycket. Det var allra värst den sista natten då huset var färdigstädat och hon sov ensam i vardagsrummet. Hela huset verkade få liv, dörrar knarrade och rörde sig av sig själva, som att huset protesterade. Jag fattar att detta kan låta märkligt, men jag tror egentligen inte att det är så konstigt att detta händer. Vi hade levt där med en ande under alla år och när saker började förändras så blev det en reaktion på det. Kanske ville anden säga något som vi aldrig förstod? Till slut blev det försent och därför drömmer vi om huset än idag?

Kommentera gärna med egna upplevelser av besök från andra sidan!

Kram! / Karolina

Reiki healing

Photo by Breakingpic on Pexels.com

Det finns massor av information nedskriven om Reiki, det är bara att Googla, så jag ska inte bli långrandig med fakta här. Jag vill istället dela med mig av mina egna upplevelser, för de kan bara jag beskriva. Jag är utbildad inom och arbetar med Usui Reiki, den Japanska grenen som baseras på Japansk och Tibetansk tradition. Den västerländska Reikin har utvecklats i olika riktningar sedan den kom till Usa och Europa, men jag känner starkt för den ”ursprungliga” traditionen och det är den jag beskriver här.

Vad är Reiki bra för då?

  • Boostar din energi
  • Hjälper kroppens egen förmåga att läka
  • Bra mot stress, oro och spänningar
  • Djupavslappnande
  • Arbetar på flera nivåer samtidigt, kropp och själ behandlas simultant
  • Bra mot själsliga blockeringar

Ovan listar jag några effekter av Reiki healing som jag själv kan gå i god för, eftersom jag upplevt dem. Jag arbetar som Reikiutövare och ger healing till andra människor, men har även tagit emot Reiki av andra och upplevt ovanstående och mer därtill. Jag ska väl säga att det egentligen inte går att beskriva känslan av healing, den måste upplevas. Jag som healer känner otroligt mycket när jag arbetar och det är både på det fysiska planet med pirr och stickningar i handflator och fötter, pirr på huvudet och pannan, känslan av en varm olja som rinner över pannan ner över näsbenet. Med mina händer känner jag av min klients energinivåer, blockeringar och smärta. Ibland känner jag smärtan i mig själv, ibland känns det kallt när jag för handen över det drabbade området på klienten. Jag får även budskap när jag jobbar, om klienten och vad som behöver åtgärdas, om vad klienten skulle behöva hjälp med och arbeta med själv. Detta brukar jag förmedla efteråt, i det avslutande samtalet.

En sak jag gör när jag arbetar är att arbeta genom auran, det innebär att jag håller mina händer några centimeter över klientens kropp och arbetar med energierna den vägen. Jag upplever att detta känns starkare och är mer effektivt än handpåläggning. Detta är säkert individuellt och jag vet att vissa vill beröra klienten och att många klienter vill ha beröringen. Det är olika helt enkelt, vi har olika förmågor och smak. Jag har inget emot beröring i sig och ibland känner jag att jag ska hålla händerna på huvudet, axlarna eller kanske fötterna en stund och då gör jag det. Jag arbetar alltid intuitivt och går dit jag blir guidad av min känsla. Det brukar bli bäst då, när behandlingen skräddarsys helt till den aktuella person man behandlar. Det finns mycket regler och struktur i Reiki, men det är mer som en grund att stå på anser jag, hur jag sedan arbetar från gång till gång kan variera ganska mycket. Gemensamt för alla mina behandlingar är upplägget; Inledande samtal, scanning, behandling, scanning igen och sist avslutande samtal. Det är alltså behandlingsdelen som varierar efter behov.

Det som fick mig att välja Reikin kan verka slumpartat, men jag tror knappast det var det egentligen. Reikin valde mig och jag valde att söka upp en kurs. Jag behövde hjälp med min stressrelaterade utmattning och bokade tid hos en Reikiutövare, jag visste inte så mycket om just Reiki innan men healing kändes lockande och så fick jag tips om denna person. Det var en chansning och det blev bra. Väl på plats för behandlingen hade jag hunnit bryta armen, så det blev mest fokus på den under behandlingen. Jag kände hur smärtan klingade av och armen blev som mjuk och geléaktig, jag blev även lugn och avslappnad, oron smälte bort. Efter detta visste jag vad Reiki var och att det fungerade. Resten är väl historia, som folk säger.

Att försöka övertyga en skeptisk person att testa healing är inte lätt och jag tror inte heller det är rätt väg att gå. Jag har full förståelse för att folk är skeptiska, det går ju inte att se eller ta på Reikienergin. Men det går inte att se eller ta på känslor heller å andra sidan, men de flesta accepterar ju att de finns. En människa bör alltid tillfrågas om hen vill ta emot healing, det ska vara frivilligt och ett medvetet val, allt annat är oetiskt. Vi som arbetar med Reiki förhåller oss till Alternativvårdslagen. Det finns faktiskt en lag som reglerar vad vi får och inte får säga och göra i vårt arbete. Det tycker jag är bra, för det är viktigt att vi håller på etiken och inte utger oss för att kunna göra saker vi inte kan lova, vi ska inte utlova bot på allvarliga sjukdomar eller behandla små barn som inte själva förstår vad det handlar om. Reikin går själv dit där den behövs bäst under en behandling och vi som ger healingen är endast verktyget mellan Reikikällan och klienten. Jag vet inte exakt vad som kommer hända när jag ska skicka healing, det märker jag under behandlingens gång. Därför kan jag inte sitta och lova en massa saker innan behandlingen startar, men jag kan informera om vad Reiki är bra för, vad jag själv erfarit i mitt arbete och vad som brukar hända efteråt.

Kommentera gärna med egna reflektioner!

Kram kram!

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång