En konstig tjej

food colorful sweet bear
Photo by Pixabay on Pexels.com

Jag pratade med en vän idag, som är ganska mycket som jag. Vårt samtal berörde känslan av att vara annorlunda, att växa upp och inte riktigt kunna identifiera sig med den grupp man skulle tillhöra, såsom klassen i skolan. Jämnåriga barn kunde kännas ljusår från ens egen personlighet, det fanns ingen igenkänning, inte heller en vilja att bli som ”de andra”.

Detta samtal fick mig att tänka tillbaka på min barndom från ett annat perspektiv. Jag var tjejen som valde att stå lite vid sidan om gruppen men som ändå inte var direkt utfryst. Jag hade mina mina vänner, också de lite som jag. Vi var ett eget gäng som struntade ganska mycket i det sociala spel som pågick i skolan (även om vi såklart inte var helt immuna för det). Detta fungerade för det mesta bra, för vi var smarta ungar som klarade oss bra i skolan, men när det gällde ”coolhetsfaktor” var vi inte så framgångsrika eftersom vi inte ens försökte. Att inte delta i andras sociala spel och att inte acceptera gruppens normer som sina egna, är rätt provocerande. Att som tjej skita i popularitetstävlingarna,  det stör och förvirrar och man blir därmed automatiskt en ”tönt”. Men töntgänget hade kul på rasterna och vi sågs även mycket på fritiden utan att hänga på skolans fritidsgård. Vi var inte intresserade helt enkelt, vi hade annat att göra.

När jag började högstadiet splittrades mellanstadieklassen och vi bytte skola. Den nya skolans kultur var betydligt värre än den förra, hårdare stämning, 13-åringar stod och rökte på skolgården, det slängdes glåpord i korridorerna och det saknades sammanhållning. Jag och en nära vän hamnade, lyckligtvis, i samma klass. Vi som tidigare varit ”töntar” blev nu klassificerade som introverta plugghästar men med utseendet för oss. Vi blev farligare än tidigare, för killarna tittade på oss, förvirrat – var vi nördar eller snygga? Vi var trevliga också och pratade med folk från alla grupperingar i klassen, vi var liksom fria.  Det oroade i lägret, de coola tjejerna som var en tight grupp sedan innan visste inte hur de skulle behandla oss, var vi hotfulla eller svaga? Med tiden lugnade det sig, folk vande sig och vi kämpade på i en skola där både flera lärare och merparten av eleverna kändes som från en annan planet. Jag vet att jag på den tiden ibland provade att bli lite mer som de andra, testade om jag kunde smälta in lite mer. Det gick inte, det tog emot och kändes som att göra våld på sig själv. En viktig insikt i mitt liv!

Att vara tonåring och gå på högstadiet är svårt, det krävs mod att våga vara sig själv.  Idag är jag stolt över mitt mod, men på den tiden var det inte alltid så kul att få höra att man var en ”konstig tjej”. Numera vet jag att de som sa så inte var särskilt säkra på sig själva, men på den tiden hade jag svårt att inte bli ledsen av kritik. Jag visade inget såklart, men det kändes inuti. Jag var skör och stark på samma gång och är det än idag, men idag har jag dels mer livserfarenhet än då och jag har framförallt makten att styra mitt eget liv på ett helt annat sätt, att välja vilka jag omger mig med och lämna sammanhang där jag inte trivs. Som skolungdom kan man ju inte direkt ”säga upp sig” och lämna, det är tufft att vara ung på så sätt.

 

Vart vill jag komma med detta då? Jag antar att jag försöker förstå mig själv som barn, att min annorlunda inställning till saker och ting inte var något fel, snarare något att vara stolt över. Att våga stå emot, att inte ge upp sina inre principer och att följa sin inre kompass är jäkligt starkt av en unge på 13 – 14 år! Jag kan ju säga att det blivit allt lättare med åren, även om det tagit tid att fullt ut fatta att jag har rätt att vara som jag är. Ett exempel på det är när jag arbetade på en svensk myndighet och mer och mer kände att arbetssättet och regelverket gick emot mina egna värderingar. Jag gjorde jobbet ändå och betalade med inre stress och sömnlöshet, samtidigt som jag fick kritik av cheferna för att vara ”för snäll”. Till slut blev jag sjukskriven av stressen, för att jag gått emot min egen natur för länge, men fick hela tiden höra att jag måste bli mer hårdhudad, bry mig mindre. Cheferna ville alltså att jag skulle gå ännu hårdare emot min egen inre röst, pressa mig ännu mer, tills rösten tystnade. Tur att jag till slut sa upp mig! Det var sista gången jag försökte passa in. Numera väljer jag att omge mig med människor och sammanhang som passar mig.

 

Kommentera gärna!

Publicerad av Du Vinner - Blogg

Driver företaget Du Vinner - arbetar med medial vägledning, Reiki healing, coachande samtal, stresshantering samt håller kurser.

4 reaktioner till “En konstig tjej

  1. Så fint skrivet. ❤ Jag känner igen mig! Så skönt att vara förbi den tiden. Det är ok att vara "konstig" och jag är så glad att jag slapp vara ensam om den här känslan i grundskolan. I det här samhället är det väldigt modigt att våga lyssna på sig själv som du gjort.
    Jag ska också bli bättre på det!

    Gilla

  2. Jättefint skrivet o igenkänning på detta..Så roligt att du har hittat din livsstil o får vara där du är nu!Stort Lycka till.Kram på dig!Jag hittade min då jag bestämde mig att dra mig undan o leva själv..o i dag kan jag leva mitt liv på det sätt jag vill!Jag byggde upp min säkerhet på mig själv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: