Släppa taget för att kunna komma framåt

Jag har arbetat med ett flertal olika saker under mitt vuxna liv, oftast i olika serviceyrken och i direktkontakt med människor på olika vis. Kontaktyrken är, som många vet, en farlig väg att gå för oss högkänsliga. Känslan av att inte räcka till, att tvingas prioritera, att se hur bra det skulle kunna bli men inte lyckas nå ända fram på grund av bristande resurser och snåriga regler. Att arbeta med människor är jättekul, givande och meningsfullt. Tyvärr kan det också vara dränerande, om saker inte fungerar som en önskar och då är det viktigt att inte falla för hårt. Som högkänslig är det svårt att släppa i tid, ofta är det personliga engagemanget så stort att det känns omöjligt att bara lägga ner.

silhouette of mountain
Photo by eberhard grossgasteiger on Pexels.com

Men, är det något jag lärt mig den hårda vägen, så är det just att släppa taget och gå när det inte längre är möjligt att må bra i sitt arbete. När det börjar bli alltmer motigt att gå till jobbet, när tankarna kommer på att det skulle vara rätt skönt att bli förkyld eller få influensa för att slippa, när stressen inte ger sig efter avslutad arbetsdag utan följer med in i sömnen, kroppen börjar protestera med huvudvärk och magproblem. Då går jag. För jag vet att det inte går att få tillbaka motivationen efter det stadiet, inte för mig. Jag har försökt alltför många gånger, men när motivationen sviker kommer den inte tillbaka, inte för mig.

Vi är i regel för lojala våra arbetsplatser tycker jag, vi är inte maskiner och vi ska inte tvingas till att tro att vi borde vara det. Vi människor är fortfarande anpassade för stenålderslivet, att önska sig en enklare tillvaro är Inte ett tecken på lättja, det är helt normalt och vad vi alla borde sträva efter för att må bra. Människan behöver mat, sömn, samvaro och trygghet. Det borde vi kunna ordna utan att stressa ihjäl oss, eller hur? Vad är det då som gör att vi hetsar så mycket? Jag upplever att många (de flesta) arbetsgivare driver på sin personal genom att lägga ansvaret på individen, genom att få individen att känna att den sackar efter sina kollegor, inte hinner med det som ska göras på en arbetsdag, är sjuk för ofta med mera, med mera…. så slipper verksamheten lastas för att kräva det orimliga av sin personal. I ett individualiserat samhälle så funkar den strategin riktigt bra! För arbetsgivarna alltså.

Nä, nu tycker jag att vi tar och tänker efter, vad är det egentligen som är viktigt just nu? Är det att du och jag som individer ska rädda företaget vi arbetar på eller ska vi istället rädda oss själva? Skulle företaget rädda oss? Antagligen inte, när en anställd inte längre presterar som önskat finns andra att plocka in. Rehabiliteringsmöjligheterna ”utreds” och ”uttöms” och den förbrukade anställde sägs sedan upp på grund av ”arbetsbrist”. Eller slutar självmant på grund av obehaget över att känna sig otillräcklig.

Detta är inte en politisk artikel, det är en påminnelse om att stoppa i tid, för hälsans skull. Stoppa innan det går för långt, hoppa av det som inte längre känns bra för att kunna gå vidare i ditt liv. När du är klar är du klar, det är då dags att ta nästa steg på din personliga väg. För vi måste släppa det gamla som inte längre tjänar oss, för att kunna komma framåt. Friheten finns närmare än du tror, det är bara dina rädslor som skymmer den…

 

 

Publicerad av Du Vinner - Blogg

Driver företaget Du Vinner - arbetar med medial vägledning, Reiki healing, coachande samtal, stresshantering samt håller kurser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: