En konstig tjej

food colorful sweet bear
Photo by Pixabay on Pexels.com

Jag pratade med en vän idag, som är ganska mycket som jag. Vårt samtal berörde känslan av att vara annorlunda, att växa upp och inte riktigt kunna identifiera sig med den grupp man skulle tillhöra, såsom klassen i skolan. Jämnåriga barn kunde kännas ljusår från ens egen personlighet, det fanns ingen igenkänning, inte heller en vilja att bli som ”de andra”.

Detta samtal fick mig att tänka tillbaka på min barndom från ett annat perspektiv. Jag var tjejen som valde att stå lite vid sidan om gruppen men som ändå inte var direkt utfryst. Jag hade mina mina vänner, också de lite som jag. Vi var ett eget gäng som struntade ganska mycket i det sociala spel som pågick i skolan (även om vi såklart inte var helt immuna för det). Detta fungerade för det mesta bra, för vi var smarta ungar som klarade oss bra i skolan, men när det gällde ”coolhetsfaktor” var vi inte så framgångsrika eftersom vi inte ens försökte. Att inte delta i andras sociala spel och att inte acceptera gruppens normer som sina egna, är rätt provocerande. Att som tjej skita i popularitetstävlingarna,  det stör och förvirrar och man blir därmed automatiskt en ”tönt”. Men töntgänget hade kul på rasterna och vi sågs även mycket på fritiden utan att hänga på skolans fritidsgård. Vi var inte intresserade helt enkelt, vi hade annat att göra.

När jag började högstadiet splittrades mellanstadieklassen och vi bytte skola. Den nya skolans kultur var betydligt värre än den förra, hårdare stämning, 13-åringar stod och rökte på skolgården, det slängdes glåpord i korridorerna och det saknades sammanhållning. Jag och en nära vän hamnade, lyckligtvis, i samma klass. Vi som tidigare varit ”töntar” blev nu klassificerade som introverta plugghästar men med utseendet för oss. Vi blev farligare än tidigare, för killarna tittade på oss, förvirrat – var vi nördar eller snygga? Vi var trevliga också och pratade med folk från alla grupperingar i klassen, vi var liksom fria.  Det oroade i lägret, de coola tjejerna som var en tight grupp sedan innan visste inte hur de skulle behandla oss, var vi hotfulla eller svaga? Med tiden lugnade det sig, folk vande sig och vi kämpade på i en skola där både flera lärare och merparten av eleverna kändes som från en annan planet. Jag vet att jag på den tiden ibland provade att bli lite mer som de andra, testade om jag kunde smälta in lite mer. Det gick inte, det tog emot och kändes som att göra våld på sig själv. En viktig insikt i mitt liv!

Att vara tonåring och gå på högstadiet är svårt, det krävs mod att våga vara sig själv.  Idag är jag stolt över mitt mod, men på den tiden var det inte alltid så kul att få höra att man var en ”konstig tjej”. Numera vet jag att de som sa så inte var särskilt säkra på sig själva, men på den tiden hade jag svårt att inte bli ledsen av kritik. Jag visade inget såklart, men det kändes inuti. Jag var skör och stark på samma gång och är det än idag, men idag har jag dels mer livserfarenhet än då och jag har framförallt makten att styra mitt eget liv på ett helt annat sätt, att välja vilka jag omger mig med och lämna sammanhang där jag inte trivs. Som skolungdom kan man ju inte direkt ”säga upp sig” och lämna, det är tufft att vara ung på så sätt.

 

Vart vill jag komma med detta då? Jag antar att jag försöker förstå mig själv som barn, att min annorlunda inställning till saker och ting inte var något fel, snarare något att vara stolt över. Att våga stå emot, att inte ge upp sina inre principer och att följa sin inre kompass är jäkligt starkt av en unge på 13 – 14 år! Jag kan ju säga att det blivit allt lättare med åren, även om det tagit tid att fullt ut fatta att jag har rätt att vara som jag är. Ett exempel på det är när jag arbetade på en svensk myndighet och mer och mer kände att arbetssättet och regelverket gick emot mina egna värderingar. Jag gjorde jobbet ändå och betalade med inre stress och sömnlöshet, samtidigt som jag fick kritik av cheferna för att vara ”för snäll”. Till slut blev jag sjukskriven av stressen, för att jag gått emot min egen natur för länge, men fick hela tiden höra att jag måste bli mer hårdhudad, bry mig mindre. Cheferna ville alltså att jag skulle gå ännu hårdare emot min egen inre röst, pressa mig ännu mer, tills rösten tystnade. Tur att jag till slut sa upp mig! Det var sista gången jag försökte passa in. Numera väljer jag att omge mig med människor och sammanhang som passar mig.

 

Kommentera gärna!

Besök från ”andra sidan”

Photo by Pixabay on Pexels.com

Läskigt eller trösterikt? Jag skulle idag säga att tanken på livet efter detta, att vi lever vidare i själslig form efter att våra kroppar gett upp, är trösterik och spännande. När jag var yngre skrämdes jag av tanken på ”spöken”. Jag kunde bli så rädd att jag inte ville vara ensam i ett rum fast det var mitt på dagen, men ändå sökte jag gång på gång upp ämnet och läste allt jag kom över. Skulle tro att det är vanligt att fascineras av det som skrämmer en, trots att det kan verka dumt att utsätta sig för något som gör en så livrädd. Men så tänker jag på t.ex. KBT (kognitiv beteendeterapi) där man ju exponeras för sina fobier tills de inte längre känns särskilt skrämmande. Kanske är det att ständigt söka upp det vi är mest rädda för ett instinktivt sätt att bemästra rädslan? För erkänn att känslan av att våga något man tidigare varit livrädd för är mäktig!

Under min tonårsperiod bodde jag och min familj i ett 70-tals hus i Mexitegel ute på landet. Det borde väl inte spöka i ett hus från 70-talet kan man tycka, men jag tror inte andarna bryr sig om det, allt beror ju på orsaken till att ”besökaren” vill göra sig hörd. Vi flyttade till vårt hus året jag skulle fylla 10 och mina föräldrar och syster flyttade därifrån när jag var 26. Redan från start kände jag av någon i huset, jag kände väldigt starkt att någon betraktade mig och det kändes inte bra. Det var en man, det är jag än idag säker på och han kändes ihopkoppplad med platsen på något sätt. Att vara ung tjej i puberteten och tonåren är en historia i sig, det innebär ofta hormonstormar med medföljande humörsvängningar, dramatik och allt det där ni vet. Att samtidigt känna sig uttittad i sitt eget hem och framförallt sitt eget sovrum, det är liksom en sak för mycket. Jag brukade faktiskt skyla mig när jag bytte om, trots att sovrumsdörren var låst och persiennerna neddragna. Aktiviteten kändes som starkast i husets källare, i hallen och i mitt rum. Lite grann i vardagsrummet också.

Källaren var som sagt värst, vår hund vägrade gå ner dit under hela sitt liv och jag och båda mina syskon hade alltid väldigt bråttom när vi varit där nere och skulle upp för trappan. Sista biten upp sprang man i panik, med känslan av att någon kom efter hack i häl. Vi pratade inte så mycket om det först, det blev vardag. Min syster och jag har pratat mycket om detta senare och även vår mamma upplevde saker under sista tiden i huset, innan hon flyttade därifrån. Det var inget fel på källaren, den var praktisk och stor och ett stort rum var inrett till Gillestuga med öppen spis. Hela huset var mysigt och vi trivdes ändå väldigt bra där under alla år, det var bara den där obehagskänslan som störde emellanåt. Ofta drog jag på att gå och lägga mig på kvällarna, trots att jag var trött, för jag visste att när jag stängt min sovrumsdörr och lagt mig i min säng så var jag ensam med ”spöket”. Det blev en vana men ingen rolig sådan. Märkligt att vi inte pratade mer om det hemma, kan jag tänka idag, men det kanske var det enda sättet att stå ut, att inte låtsas om det under dagtid.

Jag har massor av historier från vårt gamla hus, skulle kunna skriva en lång lista. Här kommer några exempel: Först var det elen – lampor blinkade, glödlampor gick hela tiden och en lampa slutade fungera helt under några år, men tändes direkt när min syster frågat rakt ut om det fanns någon där i rummet. Pianot spelade enstaka toner av sig självt ibland, hunden morrade mot hallen på kvällarna när vi satt i vardagsrummet och tittade på tv. Dörrar rörde sig, trots att det inte drog från något fönster, det knackade på ett fönster varje kväll kl 22 och när min syster hade en jobbig period började tv:n gå på av sig själv, telefoner fungerade inte och tusen saker till. Utöver detta så var det ju känslan av att vara betraktad, kylan, obehaget och rädslan. Om det varit idag hade jag tagit dit ett medium direkt, men på den tiden visste jag inte så mycket om den möjligheten.

Hur som helst så flyttade vi ju alla därifrån till sist och ett par år efter flytten sprang min mamma på en kvinna som flyttat in i vårt hus efter oss. Hon hade flera barn och den äldsta hade märkt av mycket saker liknande de jag märkt under min tid. Hon berättade om detta utan att min mamma sagt något om det innan, de hade t.ex. sett ett dörrhandtag röra sig nere i källaren och upplevde också samma obehagskänslor. Saker hände i huset, precis som för oss, och trots att de fått elen omdragen blinkade lamporna precis som de gjort för oss.

Sedan kom drömmarna…. Jag har drömt om detta hus regelbundet, säkert ett par, tre gånger i månaden, sedan vi flyttade ut. Det är många år sedan nu och fortfarande är jag i huset och letar efter något, hittar nya rum, ser saker röra sig, ser hur slitet och nergånget huset blivit, smyger runt i huset och är rädd att de nya hyresgästerna ska komma hem och se att jag brutit mig in. Vad betyder detta kan man undra? Det lustiga är att min mamma också drömmer dessa drömmar, ungefär lika ofta som jag.

Det sägs ju att när man drömmer om hus, drömmer man egentligen om sig själv. Att drömma att man hittar nya rum i sitt hus kan det betyda att man hittar nya sidor hos sig själv. Men jag vet inte riktigt om dessa husdrömmar stämmer in på det, det känns mer som att huset kallar på oss, eller att jag ser det vårt ”spöke” såg. Min mamma har berättat att under den sista tiden i huset innan flytten så ökade aktiviteten enormt mycket. Det var allra värst den sista natten då huset var färdigstädat och hon sov ensam i vardagsrummet. Hela huset verkade få liv, dörrar knarrade och rörde sig av sig själva, som att huset protesterade. Jag fattar att detta kan låta märkligt, men jag tror egentligen inte att det är så konstigt att detta händer. Vi hade levt där med ett ”spöke” under alla år och när saker började förändras så blev det en reaktion på det. Kanske ville ”spöket” säga något som vi aldrig förstod? Till slut blev det försent och därför drömmer vi om huset än idag?

Kommentera gärna med egna upplevelser av besök från andra sidan!

Kram! / Karolina

Reiki healing

Photo by Breakingpic on Pexels.com

Det finns massor av information nedskriven om Reiki, det är bara att Googla, så jag ska inte bli långrandig med fakta här. Jag vill istället dela med mig av mina egna upplevelser, för de kan bara jag beskriva. Jag är utbildad inom och arbetar med Usui Reiki, den Japanska grenen som baseras på Japansk och Tibetansk tradition. Den västerländska Reikin har utvecklats i olika riktningar sedan den kom till Usa och Europa, men jag känner starkt för den ”ursprungliga” traditionen och det är den jag beskriver här.

Vad är Reiki bra för då?

  • Boostar din energi
  • Hjälper kroppens egen förmåga att läka
  • Bra mot stress, oro och spänningar
  • Djupavslappnande
  • Arbetar på flera nivåer samtidigt, kropp och själ behandlas simultant

Ovan listar jag några effekter av Reiki healing som jag själv kan gå i god för, eftersom jag upplevt dem. Jag arbetar som Reikiutövare och ger healing till andra människor, men har även tagit emot Reiki av andra och upplevt ovanstående och mer därtill. Jag ska väl säga att det egentligen inte går att beskriva känslan av healing, den måste upplevas. Jag som healer känner otroligt mycket när jag arbetar och det är både på det fysiska planet med pirr och stickningar i handflator och fötter, pirr på huvudet och pannan, känslan av en varm olja som rinner över pannan ner över näsbenet. Med mina händer känner jag av min klients energinivåer, stagnerad energi och smärta. Ibland känner jag smärtan i mig själv, ibland känns det kallt när jag för handen över området på klienten. Jag får även budskap när jag jobbar, om vad klienten skulle behöva hjälp med och arbeta med själv. Detta brukar jag förmedla efteråt, i det avslutande samtalet.

En sak jag gör när jag arbetar är att arbeta genom auran, det innebär att jag håller mina händer några centimeter över klientens kropp och arbetar med energierna den vägen. Jag upplever att detta känns starkare och är mer effektivt än handpåläggning. Detta är säkert individuellt och jag vet att vissa vill beröra klienten och att många klienter vill ha beröringen. Det är olika helt enkelt, vi har olika förmågor och smak. Jag har inget emot beröring i sig och ibland känner jag att jag ska hålla händerna på huvudet, axlarna eller kanske fötterna en stund och då gör jag det. Jag arbetar alltid intuitivt och går dit jag blir guidad av min känsla. Det brukar bli bäst då, när behandlingen skräddarsys helt till den aktuella person man behandlar. Det finns mycket regler och struktur i Reiki, men det är mer som en grund att stå på anser jag, hur jag sedan arbetar från gång till gång kan variera ganska mycket. Gemensamt för alla mina behandlingar är upplägget; Inledande samtal, scanning, behandling, scanning igen och sist avslutande samtal. Det är alltså behandlingsdelen som varierar efter behov.

Det som fick mig att välja Reikin kan verka slumpartat, men jag tror knappast det var det egentligen. Reikin valde mig och jag valde att söka upp en kurs. Jag behövde hjälp med min stressrelaterade utmattning och bokade tid hos en Reikiutövare, jag visste inte så mycket om just Reiki innan men healing kändes lockande och så fick jag tips om denna person. Det var en chansning och det blev bra. Väl på plats för behandlingen hade jag hunnit bryta armen, så det blev mest fokus på den under behandlingen. Jag kände hur smärtan klingade av och armen blev som mjuk och geléaktig, jag blev även lugn och avslappnad, oron smälte bort. Efter detta visste jag vad Reiki var och att det fungerade. Resten är väl historia, som folk säger.

Att försöka övertyga en skeptisk person att testa healing är inte lätt och jag tror inte heller det är rätt väg att gå. Jag har full förståelse för att folk är skeptiska, det går ju inte att se eller ta på Reikienergin. Men det går inte att se eller ta på känslor heller å andra sidan, men de flesta accepterar ju att de finns. En människa bör alltid tillfrågas om hen vill ta emot healing, det ska vara frivilligt och ett medvetet val, allt annat är oetiskt. Vi som arbetar med Reiki förhåller oss till Alternativvårdslagen. Det finns faktiskt en lag som reglerar vad vi får och inte får säga och göra i vårt arbete. Det tycker jag är bra, för det är viktigt att vi håller på etiken och inte utger oss för att kunna göra saker vi inte kan lova, vi ska inte utlova bot på allvarliga sjukdomar eller behandla små barn som inte själva förstår vad det handlar om. Reikin går själv dit där den behövs bäst under en behandling och vi som ger healingen är endast verktyget mellan Reikikällan och klienten. Jag vet inte exakt vad som kommer hända när jag ska förmedla healing, det märker jag under behandlingens gång. Därför kan jag inte sitta och lova en massa saker innan behandlingen startar, men jag kan informera om vad Reiki är bra för, vad jag själv erfarit i mitt arbete och vad som brukar hända efteråt.

Kommentera gärna med egna reflektioner!

Kram kram!

Tankar om Reinkarnation

Jag har alltid gillat gamla saker, hus, platser som doftar historia, ruiner, kvarglömda jordbruksredskap med rost och mossa på. Det gör mig lugn att se att det funnits en tid när saker var ordentliga, rejäla och rätt – till skillnad från dagens låtsasvärld. Denna känsla har jag haft sedan barndomen, då jag föredrog att klä ut mig till tant hellre än prinsessa. Vi hade en stor träkista hemma, fylld med avlagda tantkläder från tidigare generationer. Vi hade kjolar, förkläden och damhattar med flor och fjädrar. Att som sjuåring få klä mig till bondmora från 1921 kändes mer rätt än att ta på mig 1980- talets fräcka mjukisoveraller och Sockiplast. Konstigt barn, men jag fick hållas och visste när det passade sig att vara tant (hemma). Som barn satt jag ofta och funderade på hur det varit ”förr i tiden”, när folk levde på gårdar och gjorde maten själva. Jag skrev noveller om detta och tyckte det var så mysigt att beskriva exakt hur de olika sysslorna gick till på gården, att mala mjöl, baka bröd, ysta ost och mjölka. Jag fick mys-rys av detta.

Vad beror detta på då? Varför sitter barn och tänker tillbaka på tider de inte upplevt? Eller har barnen upplevt tiderna de tänker på? Min väns dotter målade när hon var tre år en rasande eldsvåda och när mamman frågade vad bilden föreställde svarade barnet att ”det brann i fängelset och alla dog”. Hennes storasyster berättade vid ett annat tillfälle för sin mamma om när hon haft ett annat namn och sen efter hon hade dött så valde hon sin nuvarande familj. Var kom detta ifrån? Tro mig, dessa barn får inte se en massa läskigt på TV.

Jag tycker ämnet Reinkarnation är otroligt spännande och har intresserat mig för detta så länge jag känt till uttrycket. Det finns så mycket spännande att läsa i ämnet. Jag läste Jenny Cockels böcker om hennes tidigare liv och blev livrädd och fascinerad samtidigt. Jag ska nu själv gå en kurs till Regressionsterapeut och lära mig guida andra människor ner i hypnos i syfte att hitta tidigare liv. Jag kommer skriva mer om detta ämne vartefter jag går kursen, var så säkra!

Tack för denna gång, kommentera gärna med era egna upplevelser och tankar om ämnet reinkarnation.

Kram! /Karolina

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång